Tänk att man kan älska något så extremt mycket på så kort tid, något som inte ens är vårt.
Jag blev så glad varje gång du kröp upp i min hand, du gick ifrån din mamma och syster för att lugna ner dig hos mig.
Den veckan du var här kände jag mig riktigt lycklig, jag trodde aldrig du skulle betyda så mycket för mig.
När jag matade dig och du låg där på rygg och kollade på mig med dina underbara små ögon.
Det var något speciellt med dig, du betydde verkligen mycket för mig.

För tre dagar sedan började du må dåligt, du skrek och jag var den enda som kunde lugna dig.
Du vägrade äta och hade svårt att andas, vi trodde du skulle dö den natten.
Så du sov i min famn och jag valde att fortsätta kämpa med dig, efter några timmar mådde du bättre.

Du var jättepigg dagen efter och min kämpande var verkligen värt det.
Det var helt underbart att ha dig här!

Sen lämnade vi dig hos Ulrica idag och hon upptäckte en knöl som förmodligen var en turmör.
Du hade ont, vi tror du led.
Jag fick träffa dig en sista gång och höll dig och skulle säga hejdå.
För sista gången öppnade du sina små ögon mot mig och lutade huvudet mot mig.
Du blev lugn och jag förstod dina känslor.
Din blick var ditt farväl.

Du avlivades och sen begravdes du här, hemma hos oss där du trivts.
Där du hör hemma...

I slutändan blev du min hund, och jag är så glad att jag fick träffa dig.

Jag har gråtit konstant i flera timmar, du är verkligen saknad.
Vila i frid Pjotr, jag älskar dig <3